Här just nu känns allt bara tomt.

Älsklingen har åkt och saknad fylls inom mig. 

Saknad av honom och alla andra som inte finns hos mig just nu.

Känner mig så ensam just nu. 

Sitter här med musik i högtalarna och märker att jag bara deppar ihop just nu.

Har inte varit sånhär på två veckor eftersom jag inte varit ensam.

Men just nu var det riktigt jobbigt...

Känns som om ingen förstår mina problem, vet inte ifall någon kan känna det heller. 

Nu på sista tiden känns det som om mina närmaste bara har lämnat mig.

Men jag står upp och ger dem i min omgivning ett fejkat smile. 

Jag känner inte för att le, men vad ska man göra? Jag vill inte dra ner mina vänner i min skit.

I somras tänkte jag att jag aldrig skulle behöva vara rädd för att vara ensam, för jag hade alla jag höll kär. 
Men sen försvann min älskade gammelmormor och samma dag övergav en av dem goaste vän jag någonsin haft. 

Därefter har min styrka bara sjunkit, vet inte riktigt vart jag är, vart jag ska ta vägen? 

Jag vet ingenting. 
Känns som om jag står i ett stort svart hål och jag hittar inte ut till ljuset. 

Jag har börjat sova dåligt igen, och äter inte bra heller.

Själv tror jag att jag kommer kollapsa inom några år, men jag vet inte... tiden KANSKE kan ändra sig..?

Men jag har börjat tappa hoppet. 

Men jag håller mig uppe för att göra min älskade gammelmormor stolt,

jag sköter skolan, även om jag inte orkar.

Jag har fixat mitt rum, även om jag fick smärta efteråt.

Jag försöker hålla mitt humör uppe, för jag vet att hon inte vill se mig nere.

Men jag vet inte, det känns inte bra just nu verkligen. 

Allt känns meningslöst.

Allt jag kämpar för, känns helt hopplöst. 

Men nu ska jag väl hoppa in i duschen och skölja bort allt. 

Ha det bra, Hejsvejs!