Det må jag då säga.
Värsta kvällen jag någonsin varit med om! 

Känner bara hur huvudet vill åka åt ett håll, men att jag måste hålla uppe det. 

Det började med att jag kom hem och fick syn på att en grej var borta från mitt rum.
Jag gick så raskt och bestämt till min lillebror för och fråga ut han, men detta 

slutade i ett storbråk.

Det hela slutade med att sanningen kom ut, 

om min lillebror,

för  min lillebror.

Den sanningen om att min lillebror har Asperger Syndrom. 

Att allt inte är som alla andra...

Detta har jag ju vetat om sen långt tillbaka att han har, men 

eftersom jag lever med han så tänker inte jag på det. 

Utan nu när jag hörde min mamma berätta detta för min lillebror Marcus 

så föll bara tårarna och de gör dem faktiskt än. 

Det är ju nåt som jag aldrig går och tänker på så himla ofta.
Bara kanske när jag hör ordet Asperger. 

Men detta rasade samman mitt psyke.
Vill verkligen inte vara kvar, 

vill bara att allt ska vara bra.

Orkar inte med att det ska vara bråk varje dag.

Så nu på sistone har man mått allmänt piss pga allt. 

Kroppen börjar ju ge sig asso.
Inte mycket kraft kvar.


Men ni får ha det så bra..Själv ska jag ner och hämta mig cola och choklad.

Houuuj..