Jag har drabbats,

av verklighetens mardröm.

Tänk er sitta på sitt rum,

för rädd för att gå ut ur rummet..

för rädd för in egna pappas ilska...

Bara att se honom plågas får mig att må dåligt.

Tänk er att sitta vid datorn hemma,

att bråka med sin mamma medans hon jobbar..

att få henne gråtfärdig en 3:de natt i sträck som hon är vaken.

Tänk er att inte vilja leva längre.
Att sluta se sina vänner skratta och le,

gråta och sörja.

Att allt hopp inom en bara försvinner och du känner dig tom..

Tänk er att allt detta är är mitt fel..

Allt hat, all sorg.. allt är mitt fel.

Smärtan tar KÅL på mig...

Jag har förstört preecis allt..

Nu är fråga bara..

Ska man försvinna upp till himlen ?

  It's driving me crazy ♥